Rigor mortis

Mannens obrytbara grepp om kristallglaset
ett försök att tränga in i minnen före det där ofrånkomliga

jag undrar vem som gav honom de bokstäver som behövdes för att kunna somna

Kanske byggdes skuggan av förståelse;
rinner mellan fingrarna då tonerna slutat eka

någonstans mellan kontur och rymd blir allt ogjort

Till Karin 22/8-04

när jag ser dig
är det med röken porlande från läpparna
ett avslaget leende
släcker cigaretten mot asfalten
det är med ett helkroppsskratt
lekande vassa tänder
och söndagsentusiasm
oktoberkvällar; frusna
varmt porslin mellan händerna
lägger kind mot bord
och hör dina vibrationer
det är en eftermiddag med huvudet mot din axel
eller dina steg bredvid mina
under solskenet

när jag ser dig
slits jag bort från pappersgrå vardagsdvala
känner hur dimman skingras kring mina ögon
du är liv
och du sprider det kring dig
ett lövregn; behagligt hösttäcke
frasar under fötterna
flera dagar efteråt

Sen en tid tillbaka har jag burit berättelser utanpå huden
jag minns inte hur de slutar, men
de ändrar färg när det blir kallt

Jag såg dig lägga öronen bakåt
du ville blunda och tänka på sommaren

Jag såg dig kyssa den ljusa stenläggningen,
älska varje sandkorn

jag ville bygga bo i din hand

Minutsorg

När det inte finns filosofer nog att lugna dig,
med faderliga röster
en teori eller två
ska du acceptera tiden, glida uppgivet ned för glasväggen
och finna ro i förtvivlan?

Byt ditt ansikte mot bottenlösa dunbolster
skapa sanning på väg ner, om du vill
svep tre glas av din mors sömnmjuka ord innan du går

Jag hoppas
att det luktar nyvaken hud där borta

Vakenlandet

Den hinna som kammar ögonblicken med fingertopparna
glaserar nuet då det lägger sig att vila vid pupillen
du vet att den är
bara din

På hustaken, på mosstenen
vid stilla vattnet eller det som faller
överallt där vakenlandet smeker
vill du lägga din orörda kind
och andas